Om skrivprocesser, skrivprojekt, tänkande och läsande. Och kanske lite allmänt svammel.

18 januari 2016

Talböcker. (Men har jag läshinder, jag som läser så mycket?)

Jag försöker undvika att skuldbelägga mig för att jag är sjuk, för att det begränsar mig, allt sånt. Jag har jobbat så mycket på att trassla ut mig ur skammen.

För ungefär ett år sen tog jag kontakt med dem på universitetet som har ansvaret för personer med funktionsnedsättningar, de som beslutar om man ska få anpassning och sådär. Det slutade med att jag fick rätt till anpassad examination, en massa information om vad för anpassningar som finns (de flesta är inte så aktuella om man läser på distans), och så fick jag tillgång till talböcker.

Det sliter jättemycket på nacken och händerna att läsa, man märker det om man har ont. Kanske märker man det i vilket fall. Vi kom fram till att jag skulle testa iaf. Det går sådär att plugga med talböcker, det krävs en helt annan teknik (som jag inte har), och många av böckerna är inlästa med talsyntes, vilket kan göra dem svårlyssnade. Men ibland funkar det.

Mest har det ändå slutat med att jag inte läst så mycket romaner på vanligt sätt, att jag lyssnat på dem istället.

Och jag känner det så mycket som att jag fuskar, som att jag lurar till mig förmåner av livet, nåt jag inte har rätt till. För jag kan ju läsa. Ibland. Om jag är pigg nog att orka fokusera med ögonen och ändå ha kraft kvar till att ta in något innehåll, och inte har för ont i fingrarna, handlederna, nacken, ryggen. Då kan jag. Och om jag orkar betala med smärta. Det är ganska ofta ändå.

Jag tror att jag känner skuld för att jag känner det som att jag får överflöd, som att det är en lyx med alla dessa böcker, som jag har tillgång till hur jag än mår. Jag behöver inte klara att ta mig till bibblan ens, för de finns i en app i min telefon.

Jag har grubblat på det den senaste veckan. För jag har läst kriterierna, jag vet att jag uppfyller dem. Det räcker med den typen av funktionsnedsättning jag har. Det behöver inte vara konstant läshinder, och det behöver inte vara dyslexi eller synskada. Det räknas, detta också. Det är inte fusk. Jag har grubblat på vad jag egentligen tycker man ska ha rätt till om man är sjuk. Ska man ha rätt till något innehåll i livet som är liksom lyx, romaner att vila i, njuta av, tycka om? Något som inte uppfyller helt grundläggande behov, och som inte heller är arbete av något slag.

Jag vet vad jag skulle tycka om det var någon annan. Att det är klart att hen skulle ha rätt till det, om det går att hitta något som funkar och är möjligt att göra det tillgängligt, det är klart att det inte finns något egenvärde i massor av tomma timmar som bara fylls av sjukdom och ingenting, och det är klart att det finns ett stort värde i allt som känns som ljus och lättnad och inspiration.

Jag har ändå svårt att tycka att jag har rätt till det, att liksom inte skämmas för det. Jag läser så mycket ändå, borde jag inte kunna vara nöjd med en bokkonsumtion som är i nivå med andras, måste jag sluka så himla många böcker hela tiden?

Ja, jag kanske måste det, för det kanske är så mycket annat som andra kan göra som jag inte kan, och jag kanske måste få göra det, för det är det som är mitt liv, en bit av mitt liv som jag faktiskt kan ha kvar trots det sjuka. Jag måste inte bli fråntagen allt, måste inte kämpa för allt. Inte de veckorna när ingenting funkar heller. Det är ok om jag har innehåll i mitt liv då med, om det nu finns något innehåll det går att fylla det med då.

Det är faktiskt det. Jag kanske tror på det snart.

2 kommentarer:

  1. Jag hade också svårt att använda talböckerna i pluggandet, men lyssna på för nöjes skull är guld värt. När jag fick tillgång till talböcker hade jag liknande tankar som du om det. Nu är jag bara glad att jag kan få tillgång till litteratur (har iof svårt att lyssna med, men det blir iaf möjligt). Och tipsar alla jag vet har rätt till det om att det finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Det är verkligen guld värt. Bra att du tipsar andra.

      Radera