Vi kanske ses på en annan plats.

Det var en ganska kort tid jag hade kraft till denna blogg. Jag gillade den, men jag försöker rensa lite inför hösten nu, få antalet parallella projekt att bli hanterbart. Och antalet platser på sociala medier. De har varit lite många ett tag. Blir lätt så när man hela tiden startar nya.

Därför, och kanske för att jag blivit mer vän med instagram, kommer det bli paus här, för lång tid eller kanske för all tid. Jag skriver litegrann om skrivande och läsande på instagramkontot instagram.com/bokdagbok. Det blir oftare och kortare, och är närmare till hands, så det blir lättare så, åtminstone nu ett tag.

Snart släpper orden taget så de kan blåsa iväg och hamna på sin plats.

Har fixat min arbetsplats idag. Det mesta är en röra fortfarande efter flytten, men ett och annat hörn börjar komma i ordning.

Arbetshörnet är prioriterat, för det börjar bli dags att börja skriva på allvar igen. Vårens sjuklighet, terminsavslutet och flytten är avklarade. Och hjärnan börjar redan flytta sig dit, in i texten. Det är bra. Kanske ska fira midsommar med att ta tag i nåt. Kan tänka mig få saker som skulle vara bättre att fira med faktiskt.

Lyckats fixa en utdragbar skiva till mitt tangentbord (och rollermouse, ovärderlig grej nästan, lyckats hitta i hyfsat skick ett par gånger på tradera, men som nya är de ju inte), det känner jag mig mycket nöjd med. Och satte upp en liten broderad tavla med texten "ge upp nu". Behöver den påminnelsen, om att släppa taget, ta paus, resa mig, gå och göra nåt annat. Att ge upp är underskattat, tycker jag.

Haft med en bön i Järfälla församlings tidning igen, och en bild på en fågel. Det känns bra. Det som också känns bra är att det är jättebra utbud på begagnade pocketböcker i den här nya staden. Verkar sluta med att jag kommer hem med tre stycken varje gång jag varit i en loppisaffär. Antar att jag måste hitta en strategi snart, inte köpa så fort jag ser något som verkar bra eller som jag läst och tyckt om, för det kommer inte hålla i längden. Fast lite till håller det.

Dagens fynd: Darling River av Sara Stridsberg, Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson och Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Sammanlagt 9 kr. Blir inte ruinerad iaf.

Nu blir det diktsamling (snart).

Kom av mig lite i bloggandet här. Kanske för att jag har för många olika konton på sociala medier. Men nog mest för att jag kom av mig lite i skrivandet. Eller kanske inte egentligen kom av mig. Egentligen blev jag sjuk och sen blev jag sjuk på ett nytt sätt och sen blev jag sjuk på ett tredje sätt och sen blev jag dålig på det första sättet igen, och sen hade en hel månad gått och inte mycket hade blivit gjort och jag hamnade (ännu lite mer) efter med studierna, och nu är det rätt nära till terminsslutet och det har fått bli att prioritera studierna. Det sjuka prioriterar sig själv liksom automatiskt. Och sen har inte så mycket mer fått plats.

Har trots allt gjort en del. Sånt där tråkigt. Skrivit ansökningar och hållit ordning på siffror och.. sånt. Och en del ganska roligt. Som att rita ett mönster till omslaget på min diktsamling. Var inte helt nöjd med det först, men jag tror jag börjat gilla det. Däremot gillade jag inte alls typsnittet eller färgen jag använde till titeln, när jag väl fick en provbok, så det får ni inte se än. Var ju snyggt på min dator, så bedrägligt av det att det inte alls känns likadant i tryck.

Gillar också världens bästa valar och småfiskar som hjälper mig att hålla ordning på vad det är jag ska fixa till. Det mesta är fixat nu. Men det är så mycket att bestämma. Är inte helt nöjd med hur boken känns. Men vad är problemet? Borde jag ha tjockare papper kanske? Eller glansigt omslag istället för matt? Eller strukturpräglat? (Vad är det ens?) Eller ska jag testa med inbunden, fast att den blir mycket dyrare att framställa då?

Mycket tankar som knakar i denna hjärna, och imorgon är det hebreiskamunta och snart snart är det slut på terminen och snart snart har jag flyttat och då kan jag ha en massa tid för att skriva igen. Och plats för såna tankar i mitt huvud. Och förhoppningsvis behöver det inte knaka då, men man vet ju inte.

Förresten flyttade jag mitt läsbloggande till ett instagramkonto. Här: instagram.com/bokdagbok

Längtan, drömmarna, orden som vilar i händerna. De bränns.

Skriver ut manuset till romanen. Det bränns, är helt varmt från skrivaren, där det ligger i mina händer. Och kanske det bränns på andra sätt också. Blev helt plötsligt rädd att jag ska tycka att det är helt värdelöst. Det är inte färdigt, jag vet att det inte är det. Jag vet att jag kommer hitta fel och svagheter och sånt jag inte är nöjd med. Men det är en annan sak. Det som är skrämmande är känslan av att alltihop kanske kan vara kasst. Att det kanske inte håller, den nya inriktningen, det jag skrivit nu.

Kanske inte vågar läsa förrän imorgon. Kanske får räcka med att hålla i det idag. Ibland får man lov att vara försiktig med sig i sin skörhet och i sina rädslor.


[Bild lånad från timotheories.com]

Till slut. (Åter till början.)

Kändes som en magisk gräns när jag kom till den hundrade sidan, och sen förbi den, i mitt utkast till romanen. Nu har jag tagit mig förbi den tvåhundrade. Känns jättemärkligt. Trodde inte ens det skulle bli så långt. Kanske bara 150 eller så. (Det är 202 sidor nu, jag har lite annat i början för att få översikt när jag jobbar).

Det som känns ännu mer som nåt magiskt är att jag tagit mig genom hela manuset nu, från början till slutet. Väldigt mycket är sig inte likt sen den förra versionen. Och jag tror det är nåt bra. Jag tror jag kommit framåt.

Har inte läst igenom det jag skrivit nu, bara skrivit och skrivit och inte velat tappa berättelsen och känslan för tiden och relationerna och det som händer. Så det är mycket kvar att göra. Vet att jag hade grunderna i vad som skulle hända sen det förra utkastet, och litar egentligen på att det i stort blivit en ny bra grund att jobba från. Men mycket kommer behöva ändras, fixas, justeras.

Det känns bra, det med. Det är enligt planen. Ska vila en stund, sen ska jag ge mig på att läsa igenom det jag fått ihop såhär långt.

Svindeln i att komma nånstans.

Kom av mig lite i att skriva här på bloggen. Försökte plugga jättemycket så jag inte skulle vara stressad av att ta lite tid ledigt från det. För gjorde det. Åkte till skärgården och gick kalla promenader och låg på sängen och läste mjuka romaner, och sen har jag åkt hem och haft en vecka till vila och skrivande.

Får lite svindel av att jag snart är färdig med ett utkast till romanen. Det fanns ett utkast, liksom halvfärdigt på många sätt. Men nu i vår har mycket ändrat karaktär, mycket liv har blåsts in i berättelsen, karaktärerna, mycket har ändrats.

Och det är fortfarande mycket kvar innan det är dags att visa den för någon. Det är inte så, som att den är färdig. Men kanske inte fler totala omarbetningar. Detta kanske var den sista.

Har hållit på med den så många år. Eller, det var så många år sen jag började skriva på den på allvar. Snart tio, kanske. Fast många av åren har det varit omöjligt att skriva nåt alls, och sen har det varit omöjligt att jobba med ett så stort projekt.

Kanske en del svindel i det med. Att det går nu.

Jobbar en del med romanpersonen Emmas musiksmak fortfarande. Och Seinabo Sey är fortfarande den hon tycker om som jag också tycker om. Fast börjar förstå poängen med en del av de där ikoniska männen, det är ju alltid nåt. Behöver inte göra dem till mina favoriter, oavsett vad Emma tycker om saken.

Isbjörnar.

Idag är det internationella isbjörnsdagen. Det är en dag som handlar om isbjörnar, såklart, och också om klimatförändringar, eftersom isbjörnen är ett av de djur som är sårbara och drabbas hårt av klimatförändringarna.

Av ren slump (faktiskt) har jag för några dagar sen läst om Låt isbjörnarna dansa av Ulf Stark. Det är en djupt sorgsen bok, och kanske därför är jag mottaglig för humorn i den också. Tycker mycket om den, vet inte hur många gånger jag läst den. Ganska många. Kan ju vara också för att det går att läsa den på en kväll eller så. Tjockare böcker är ju jobbigare att läsa många gånger hur bra de än är, för det tar mer tid.

I vilket fall rekommenderar jag den. På boken står det att den rekommenderas från 12 år. Låter lätt som att den inte rekommenderas till vuxna, men jag rekommenderar den till alla. Kanske ännu mer till vuxna. Vuxna kan behöva komma ihåg hur det är att vara barn.

Hon måste visst ha en musiksmak, romanfiguren.

Har skrivdag. Skriver inte på min skrivmaskin alltså, det var till ett pyssligt projekt, fast den är snyggare att ha på bild än datorn är.

Försöker hitta huvudpersonens musiksmak. Fast hon själv är helt förvirrad, så det kanske inte är mitt fel att det går sådär. Idag lyssnar jag på Seinabo Sey i alla fall, och jag tror att hon (romanpersonen) nyss insåg att Sorry är typ världens bästa låt, som skulle kunna handla om henne. Och att hon nog inte ska låtsas om det, att hon måste hitta en annan låt som hon kan låtsas ha som favoritlåt.

Även ätit popcorn och köpt gympaskor idag. Effektiv dag.

Har ni några favoritlåtar av Beyonce? Skulle behöva några tips, och alla verkar älska henne just nu, så nån borde ha en favoritlåt att bjuda på?

Nån som är sugen på att läsa en diktsamling?

Har visst i stort sett bestämt mig för att ge ut den refuserade diktsamlingen själv. Jobbar lite på tankar om hur jag vill att omslaget ska se ut mest.

Fast så drabbades jag av tvivel och behov av någon annans ögon på texten. Så undrar om det finns någon som har lust att läsa manuset och komma med tankar om det? Egentligen undrar jag mest om det känns som en ok bok att ge ut, eller om jag borde tänka om.

Orkas det med tar jag gärna också emot kommentarer om ifall nåt är särskilt bra eller om nåt särskilt inte funkar, och hittas det stavfel och liknande så vill jag ju gärna veta det med. Men huvuduppdraget för den som säger sig vilja läsa är mest att komma med en kommentar om det är en bra idé att ge ut den, om det känns som att den håller för det, eller inte.

Den handlar ganska mycket om depersonalisation, så skulle vara bra att veta om den som testläser har erfarenhet av det eller inte, om det känns ok att berätta för mig. (Vill gärna ha nån läsare som inte har det också.)

Den som hjälper får såklart ett ex av boken sen när den finns, om den nu blir av. Annars kan det väl bli att få en annan bok istället.

Maila / dm:a / skicka privat meddelande eller vad det nu finns där du ser detta, om du vill läsa. Min e-post är regnlund (snabel-a) gmail.com

Tacktack.

Uppdatering: har fått testläsare så jag klarar mig nu.

(Bilder lånade från bartongalleries.com och bbc.co.uk/arts/yourpaintings/)

Alla vet att båten läcker.

Händer oväntade saker med huvudpersonen i min roman. Nu ligger hon på golvet i sin lägenhet och lyssnar på Cohen och tänker på att alla vet att båten läcker. Och så tänker hon mycket på minnet av en glass med rött strössel. Och har börjat titta på en kråka som brukar vara utanför hennes fönster.

Allt som verkade gå så bra. Varför ligger hon där nu, med Cohen och allt?

Själv har jag låtit mitt psyke få godiset "du behöver inte göra nån översättning från hebreiska idag" två dagar i rad, måste nog bli sockeravvänjning och pluggplikt imorgon. Idag får det vara roman. Och på lördag. Kanske går att klara att bita i det sura äpplet imorgon då.

(Bild lånad från ekenasbatklubb.se)

Trötthet och troll.

Går och väntar på ett besked, det tär lite på mig. Handlar inte om böcker eller skrivande, är nåt annat. Finns sånt i livet med. Och är rätt trött av andra orsaker också. Så hade ingen lust alls att plugga idag, fast jag måste.

Körde ett sånt där rätt vanligt trick, plugga en halvtimme, få sitta i soffan med roman och te och vara trött i en kvart. Ställa klockan för sofftiden, för annars håller jag ju inte den. (Behövs av nån anledning ingen ställd klocka för pluggtiden.)

Läste om en bok på facebook för ett tag sen, författaren hade skrivit om den och någon hade delat texten. Idag har jag läst den (och några andra dagar med, kom visst av mig i nån av de andra böckerna jag var mitt i): Vild av Boel Werner.

Den handlar om en tjej som går på högstadiet och det är rätt vanligt, med de coola i klassen som bestämmer vem som duger att vara med och vem som ska vara utanför och sånt där. Fast så växer det ut en svans på huvudpersonen. Och det är chockartat och skamfyllt och.. en massa saker. Visar sig efter rätt mycket tid att hon visst är ett skogsrå, utan att ha vetat det själv.

Tyckte om den, för att den skildrar det där med högstadievardag och -relationer bra, och tycker om den också för att jag tycker om att tänka på hur det är att uppleva världen annorlunda, med skarpare sinnen, som ett djur nästan. Och så gillar jag sagotemat, hur det vävs ihop med det vardagliga. Och alltihop handlar kanske egentligen om pubertet, att ändras och försöka hitta sig själv och hur jobbigt det är. Och rätt tufft med, liksom att hitta sin egen styrka.

Påminner mig lite om Mårten Melins Som trolleri, där det också dyker upp ett troll mitt i en tonårsvardag (fast där är det killen huvudpersonen är förälskad i som är ett troll). Och påminner mig lite om Hunden av Kerstin Ekman, som är en mycket speciell bok eftersom den är skildrad från en hund(valp)s perspektiv, hur den upplever världen, med sina sinnen som är skärpta på ett annat sätt än en människas.

Fast den är inte som nån av dem, den är sin egen. Alla tre är bra, dock.

Huvudvärk, choklad och roman.

Idag har jag haft huvudvärk, ätit choklad och skrivit roman. Utan romanskrivandet skulle det ha blivit en mycket sämre dag.

Tycker det är svårt med livspusslandet. Men denna veckan har jag två hela dagar till att bara skriva. Känns som många dagar sen sist, för inte skrivit på romanen sen onsdagen i förra veckan, och jag måste liksom ta mig in i den igen, jag är inte kvar i världen, minns inte precis var jag var, vad som skulle hända. Samtidigt är det skönt att ha så mycket sammanhängande tid. Är dålig på att hoppa mellan saker, blir trött i huvudet av det. Så kanske gör såhär ändå. Eller, jag får se. Får ta en vecka i taget.

Just nu är det ljus att få skriva, att något händer. Huvudpersonen börjar få ordning på sin värld, sin lägenhet, fått upp gardiner till och med, och hon börjar lära känna andra personer lite försiktigt. Det känns bra, som att vi på nåt sätt är i fas med varandra. Hon är ny i sitt sammanhang, jag är ny i att vara tillbaka i boken och hennes värld, och tillsammans går vi vidare, in i något som jag kanske har bättre ett hum om än vad hon har. Vi är ändå tillsammans i det. Det känns så. Som att vi behöver varandra, och på något sätt är det väl sant.

Mina tulpaner ville visst inte slå ut. De torkar nu, utan att ha sträckt ut sig riktigt. Jag tycker det är fint på nåt sätt. Kanske matchar min känsla av mig själv i världen just nu, fast hoppas väl på mer plats att sträcka ut mig på innan jag ska dö. Och hoppas väl slippa hamna i en soppåse när jag vissnat alldeles.


Läser just nu: 
→ Nick and Norah's Infinite Playlist av David Levithan och Rachel Cohn. (Fartfylld ungdomsbok som utspelar sig en natt i New York. Del av min "jag-måste-läsa-om-allt-av-Levithan-fas.)(Extremt trevligt matt ytskikt på den här boken.)

→ Charmen med tarmen av Giulia Enders. (Man skulle kunna läsa den bara för att figuren på omslaget är så väldigt söt, fast det är en mycket bra och mycket intressant populärvetenskaplig bok om tarmen också.)

→ Anteckningar efter en frontalkrock med Gud av Maria Küchen. (Talbok.) (Så himla skönt med tankar om mötet med Gud som inte bara är lyckliga och rosaskimrande eller självklart enkla.)

Tulpaner och att ge bort arbete gratis.

Bestämde att jag fick köpa tulpaner när jag fick reda på att jag klarat hebreiskatentan. Fick besked om den andra kursen idag med, hela förra terminen är klarad. Puh, den var för tung, men den är över. Och med tulpaner och mumin-paket med näsdukar så känns det nästan som vår, i alla fall mer än när det var värmeljus och hushållspapper och sladdar och böcker och papper och några tekoppar och.. lite annat på bordet.

Grubblar på det här med att ge bort texter gratis eller mycket billigt. Läste den här texten om ett rimligt pris på handstickade vantar för ett tag sen (rimligt pris: ca 20 000 kr/par) och har tänkt på det sen. Har inga problem med att sälja virkade saker billigt, kanske för att det bara är en hobby, och för att jag vet att det är som välgörenhet, jag gör mig ingen illusion av att jag får en skälig lön, det är mer som att jag låter folk betala lite för att jag ska kunna få göra dem glada och ge dem vad de önskar, och så får jag lite pengar till garn till egna projekt som bonus. Förstår dem som hellre ger bort gratis än säljer till underpris, det är ett sätt att behålla respekten för värdet av sitt eget arbete, men jag skulle helt enkelt inte ha råd med det.

Med texter är det en annan sak, för mig. För att jag tar mitt skrivande mer på allvar. Och är kluven till att ge bort. Alltså jag menar inte bloggtexter eller så, det finns en sån väldig mängd texter som med självklarhet är gratis nuförtiden, jag menar att ge bort eller sälja mycket billigt för att trycka i något sammanhang. Det finns så många som vill bli publicerade så det är nog inte svårt att hitta gratis texter för dem som vill. Men det betyder inte att jag vill eller måste ge bort mina. Det betyder inte att jag måste vara glad för att jag får vara med (fast jag brukar vara det, vilket ju komplicerar det hela mer).

Samtidigt är publicerade texter bra reklam, jag är inte kändis, jag har ingen budget för att göra reklamkampanjer. Att bli läst är ett sätt att bli hittad, få människors intresse. Vilket såklart underlättar att få något sålt. Noll kronor för reklam är ju rätt billigt, om man ser det från det hållet.

Ja, jag kan inte riktigt bestämma mig för någon konsekvent hållning, så jag gör lite olika och lite som jag känner för i stunden. Och är väl medveten om att det för de flesta är en hopplös utopi att få ihop en rimlig timlön för sitt skrivande, eller att kunna leva på det. Även om man blir utgiven av ett seriöst förlag och så.

Hur tänker ni om det? Om ni skriver: hur gör ni?

Själv skickade jag iväg några texter nu för en stund sen, för att Argument söker dikter till boken Kyrkoårets gudstjänster. De var väldigt gamla. Kanske är det min kompromiss just nu, att jag mest ger bort texter (eller erbjuder gratis, det är ju inte alltid nån vill ha dem) som bara blivit liggande, som inte har något sammanhang och som jag inte tänkt mig att göra något med, men som jag tycker är lite synd om de bara ska stanna där. Inte i byrålådan, för där har jag inte mina texter, utan i den där mappen i datorn, med sånt jag skrivit och ändå tycker om, fast som liksom är hemlöst.

Framsteg.

Äntligen lärt mig hur man ska göra för att byta lapp/dyl som man har på ryggen på såna där ganska vanliga pärmar. Utan att peta och bli knäpp på det och råka skrynkla ihop och råka få det mer snett än man vill. Det tog väl bara 20 år. Eller kanske 25.

(Om någon undrar: man knäpper upp ringmekanismen, sen böjer man pärmen bakåt, så blir det luft mellan själva ryggen och den där plastfickan, och helt plötsligt jättelätt att byta. Fast man får ju akta så att man inte tappar ut alla papperna.)

Kör en ny strategi med arbetet denna veckan och ser om det funkar bättre, blev trött av att försöka hoppa hit och dit med uppmärksamheten förra veckan, så nu har jag några pluggdagar, och sen får jag skriva. Det är motiverande, vill bli färdig med pluggandet för veckan så jag kan få skriva sen. Hittade förresten lösningar så jag kan arbeta med hebreiskan på datorn. Det funkar helt ok, mycket bättre än att göra det för hand. Fortfarande problematiskt att det blir så många datortimmar i veckan dock.

Välorganiserad arbetsplats (det är faktiskt tomt på den delen av tangentbordet man skriver på):

(Jag har datorskärmen på en hög med böcker, det är delar av ett gammalt uppslagsverk, det tycker jag är bra + trevligt.) (Och rollermouse is the shit, brukar gå att hitta på tradera.) (Fast gissar att de håller längre och funkar bättre om man köper nya, denna vägrade att göra nåt annat än att dubbelklicka med vänsterknappen, så nu har jag spegelvänt det så man högerklickar till vänster. Går faktiskt rätt lätt att vänja sig vid bakvänt.)

Att mötas och att försonas med smärtan.

/.../ nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.

/Karin Boye,
via Linda Olssons bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag läste Josefine Sundströms Boel och Oscar. Den är fin. Handlar om två människor som oväntat möts och utvecklar någon form av vänskap. Som hjälper varandra med det som gör ont, och som söker sätt att nå försoning, även om det inte är enkelt eller självklart, hur det ska se ut, eller ens att det skulle vara möjligt.

När jag läst den tänkte jag på hurpass få berättelser det trots allt finns. Och så tänkte jag att mästaren i att berätta just denna, som handlar om människor som oväntat möts, och där deras smärta kan rymmas hos den andra, och då på ett annat sätt också får plats hos personen själv, det är Linda Olsson.

Så fick jag lust att läsa hennes böcker igen. Och så gjorde jag det. I alla fall två av dem; Det goda inom dig och Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Jag har läst dem förut, minns just de två som mina favoriter av dem hon skrivit.

Först läste jag Det goda inom dig. Jag kommer ihåg så lite av innehållet i böcker, minns mest känsla, ton, nåt annat än själva storyn. Fast ibland är det som med denna, så jag minns nästan allt när jag väl börjar läsa. Och den är så smärtsam. Det är lager på lager av smärta som är så intensiv. Ändå finns det varma där, hoppet om något annat, att försonas med historien och sig själv.

Nu har jag läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger också. Den är lugnare, gör inte lika ont. Det är svåra händelser, stor smärta, men ändå inte på samma sätt. Kanske att den mer hör hemma i dåtiden trots allt, smärtan, även om den kommer till ytan i bokens nu.

"Och nu när jag lyssnar på mina egna ord inser jag att de berättar en annan historia än den som jag har burit inom mig i alla dessa år." Den gamla kvinnan blundade. "Jag tror att om vi kan hitta orden och om vi kan hitta någon människa att berätta dem för, då kanske vi kan se saker och ting på ett annorlunda sätt. Men jag hade inga ord och jag hade ingen människa."
/Linda Olsson, ur Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag tänker på dessa tre böckerna. Att det är konstigt att jag tänkte att Sundströms var lik Olssons böcker, fast på ett sätt är den det. Den är ljusare, luftigare, lättare, det finns smärta där, men det går att lösa upp knutarna. Skulle jag ha målat boken skulle det vara pastellfärger.

I Olssons böcker är det mer mättade färger. Ett annat djup, en annan smärta, men också en annan tyngd i det andra, det som inte gör ont. Färgerna är liksom mer mättade, mörkare, men inte bara mörkare. De är av ett annat slag.

Och kanske är berättelsen samma, i stora drag. Samtidigt är ju varje berättelse sin egen. Och olika färger kan vara viktiga i olika perioder. Det är inte alltid det med mest tyngd är det som är rätt för en. Ibland behövs något mer luftigt, ljusare. Att smärtan inte är så bottenlös, att sveken inte är lika omöjliga, även om de kan kännas så för personen. Jag tyckte om Sundströms bok. Det är taskigt att sätta den vid sidan av Olssons böcker, för jag kände när jag läste om Nu vill jag sjunga dig milda sånger att den är en av mina favoritböcker. Att det är omöjligt att tänka på den på något annat sätt. Och Det goda inom dig kommer inte långt efter. Sundströms är också bra, men inte så. Inte som en bok jag vill hålla nära hjärtat och inte glömma att läsa om med jämna mellanrum. Det var en fin läsning, hon har ett språk jag tycker om, ett sätt att berätta som fungerar för mig. Det kan väl vara gott nog, faktiskt. Alla kan inte vara mästare, alla kan inte vara de som hittar orden som rör mig mest, starkast, påverkar mig på allvar.

Bibelbabbel.

Ok, det här inlägget kanske bara är för bibel- eller smärtnördar. Om man nu kan vara smärtnörd, låter som att det var ett teoretiskt intresse.

Idag har jag varit i Lund, lämnat en bok på bibblan, drällt runt, träffat vän, och varit lite mer lösningsfokuserad än igår. Insett att jag läser mindre i Bibeln än jag egentligen vill för att den rent fysiskt är för tung. Jag måste sitta med den på ett bord eller i knät, och just så är nästan all kurslitteratur med, all läsa-tunga-böcker-tid går liksom till studierna. Ska jag alls läsa nåt sådär vanligt (inte lyssna på talbok) så får det vara något lätt. Inte tvunget innehållsmässigt, men fysiskt. Det funkar inte att sitta framåtböjd mer tid än jag gör.

Nåväl, hade sett en pocketbibel på Arkens hemsida, tänkte att den ju måste vara lättare och därför bättre. Fast så stod jag där i affären och vägde den i handen. Sådär jättelätt var den ju nu inte. Kände på några andra med. Svårt att veta hur mycket lättare den var än en del andra. Och inte stod det nån innehållsförteckning med vikt på de olika utgåvorna. Sen tillkommer ju det där problematiska i att tjocka pocketar sällan riktigt vill vara uppslagna, så det kan ta mer kraft att hålla dem öppna för att de vill vara stängda.

Drabbades av för mycket grubbel för att kunna bestämma mig, tänkte att jag får gå hem och googla så jag kan jämföra vikten på riktigt. Hittade en NT-utgåva som kändes snäll i handen och som bara kostade en tjuga, tänkte att den kan funka ett tag iaf, tills jag hittat nån hel Bibel som känns ok. NT-utgåvor som inte väger så mycket finns det ganska gott om. Denna väger 319 g, insåg jag när jag nu kommit hem och googlat. Det är rätt lagom. Problemet är bara att jag inte är nöjd med bara NT. Jag vill ha GT också. Och egentligen har jag inget jättebehov av att de tvunget ska vara i samma bok, eller ens hela GT i samma. Jag hade absolut kunnat tänka mig att köpa flera olika delar. Men det verkar inte som att man ger ut bara GT, iaf inte om det ska vara Bibel 2000-översättningen. Tycker det är rätt märkligt, speciellt med tanke på hur många NT-utgåvor det finns. Men man tycker kanske att såna som är svaga i händerna får använda talbok eller app, vad vet jag. Konstigt budskap iaf, som att GT inte är lika viktigt, eller ens särskilt viktigt.

Här kommer iaf en liten översikt av biblar utifrån vikt. Bilderna är lånade från Adlibris, Duvan och Libris förlag.


För att ha att jämföra med:

Helt vanlig pocket (överst i listan med pocketar hos Adlibris):

200 g

Helt vanlig Bibel: Bibeln konstskinn normal

986 g








Biblar som känns rätt lätta:

Slimline Bibeln ("Sveriges tunnaste Bibel")

520 g

Konfirmandutgåva Libris förlag

554 g

Konfabibeln, Argument förlag

715 g

Konfirmandbibeln 2.0

770 g

Pocketbibeln

536 g









Biblar som är definierade som små/petit/dyl:
(inte tvunget jättemycket mindre, skriver ut måtten. En normal pocket är ca 11 x 18 cm)

Bibeln duo soft röd liten

13,5 × 17,6 cm
654 g

Bibeln cartonage fiskmotiv liten

12,6 × 17,5 cm
666 g

Bibeln (Ung Petit)

8,8 x 12,2 cm
251 g

Bibeln (Soft Petit)

8,8 x 12,2 cm
235 g







Vad jag kom fram till med allt det här? Att det kan krävas en del googlande för att hitta information om vikt. Att jag önskar det stått på etiketten med priset. Att jag hade ganska rätt förut idag i affären, när jag tänkte att den gulorange konfabibeln inte vägde så mycket mer än pocketbibeln (och kändes som att den skulle vara mer skonsam att läsa på andra sätt). Och att det måste vara en rätt liten bibel om man ska ner till en vikt som egentligen känns ok. Att jag skulle vilja bläddra i den sista (soft petit), för att se om den känns läsbar trots att den är liten, fast att det nog är lönlöst att leta efter den eftersom det står att den är slut på förlaget.

Ja, och att det faktiskt förvånar mig att det inte finns nåt separat GT att köpa.

Trösklar att ta sig över (snubbla över).

Vet inte hur jag ska pussla ihop livet så det blir bra. Fick en del skrivet igår, och lite pluggat. Idag har jag bara pluggat jättelite, men tex bråkat med katten, dammsugit och varit på mässa.

Det känns som att det blir för lite av allting hela tiden, och för mycket på ett annat sätt. Behöver hitta andra strategier och jag är så himla trött på det. Skrivit en del för hand när jag läste hebreiska i höstas. Idag försökte jag översätta två verser. Min nacke och axel och hand blir sämre meddetsamma. Och detta är typ ingenting av vad jag borde göra.

Det kommer inte gå att skriva för hand. Men jag kan inte sitta vid datorn exakt hela tiden heller. Helst inte hela dagar. Men hur ska jag kunna skriva och plugga parallellt om jag måste sitta vid datorn för båda, och det inte går? Och hur ska jag förresten lyckas balansera pärmen och bibeln och lexikonet och kunna läsa i alla och fortfarande nå tangentbordet och sitta ok ergonomiskt? Var är lösningarna? Jag vet inte, det känns inte som att de finns i mitt liv, det är frustrerande.  Fast jag antar att jag hittar nåt sätt ändå, det är så det brukar sluta. Jag är bara så innerligt trött på all tid som går åt till att leta, allt som inte funkar sådär som vanligt bara, utan lösningar. Trött på lösandet. Vill faktiskt bara jobba.

Jag är glad för det som blivit skrivet i alla fall, och att jag tagit mig över tröskeln och öppnat den hebreiska bibeln igen. Det tar emot. Det var lättare att skjuta upp det och läsa i en annan bok där den inte behövdes. Och två verser är inte mycket, men det är jobbigare att börja än att fortsätta, så på nåt sätt har jag ändå kommit en bit.

Nu har jag börjat. Hurra för det, hurra för mig.

Idag har jag börjat skriva på romanen. Inte bara läsa, tänka, närma mig. Utan skriva. Det känns väldigt bra. Fast fick byta typsnitt, Bitstream Charter var irriterande runt när det blev mer text än nån enstaka rad. Det var fint som kursivt, men allt ska ju inte vara kursivt. Så nu har jag Nimbus Roman No9 L istället. Jag tror det blir bra. Kanske fånigt att hänga upp mig på typsnitten, men det spelar så stor roll med det grafiska, hur det känns att läsa, hur texten blir rent grafiskt påverkar mig så mycket, hur texten känns, upplevs, blir i praktiken.

Fast såklart viktigare vad som blir skrivet. Hittade en ny öppning idag. En lite annorlunda början. Bara ett litet steg bredvid den som var förut, men annorlunda. Ett annat avstamp. Känner mig lättad och lite befriad och som att det faktiskt blåstes luft och liv i den där början som jag inte var nöjd med.

Börjat plugga idag med, efter min sjuk-och-halvledig-vecka som jag bestämde att förra fick vara. Är fortfarande rätt trött av det sjuka, som blev inte nån jättelånga arbetspass varken med studierna eller med romanen. Men jag har börjat. Det känns väldigt bra.

Och jag tänker på bild till omslaget till diktsamlingen. Gick visst till garnaffären i helgen. Vi får se var det slutar.

Bok, bli till.

Nu är jag trött på att vara sjuk och trött på att vara trött för att jag är sjuk. Men det går väl över.

Trodde inte jag bestämt mig för att göra min diktsamling som bok på egen hand, trodde att jag bara dragit i tanken liksom, så jag skulle fundera på saken på allvar. 

Men nu har jag visst valt ett preliminärt typsnitt (Adobe Devanagari) (det är gjort primärt för hindi, oklart varför det är så fint med min sorts alfabet) och ett preliminärt andraalternativ (Vollkorn). 

Och så har jag fått igång indesign på min nya dator, och börjat tänka på hur jag vill att omslaget ska se ut. Och grubblat lite på en ny idé till titel.

Så. Jag antar att jag bestämt mig för att göra den. Verkar som att det blev så när jag släppte taget och lät tanken finnas. Det känns nog ok. Jag vet inte riktigt än, det gick lite snabbt. Kanske jag hinner ifatt en annan dag.

Bilder av Yelena Bryksenkova

Vad ska jag göra med alla orden?

Det finns så mycket mer tid än kraft just nu, så jag gör sånt jag kan. Försöker liksom röja undan hindren, så det ska finnas bättre möjligheter att fokusera sen. Jag hade redan bestämt att denna veckan fick vara till vila och lite vad som helst, och det blev väl ännu viktigare nu med förkylningen, blev ännu värre med tröttheten efter tentorna av det.

Jag får en del gjort iaf, även om det inte blir något storslaget jobbande på någon bok.

Jag hittade en ny pärm till romanprojektet, och ett typsnitt som känns bättre att ha nu när jag ska jobba med den (Bitstream Charter, till stor del för att det är ett lite bredare typsnitt, vilket gör att jag tycker att kursivt blir snyggare och lättare att läsa). Jag hittade två namn som jag tror att två av karaktärerna ska heta (Moa och Anton) och jag hittade kalendrar som går bra att skriva ut och som enkelt ger översikt över tiden, vilket verkligen behövs för detta projektet.

Och så gör jag en massa annat, sånt som står på att göra-listan och som är skönt att få undan. Ordnar med pärmen med ekonomipapper, så den får en ny del för detta året, och så att papperna till deklarationen är färdiga, förra året sammanfattat liksom. Tvättar mina kläder, städar undan julen, letar upp kurslitteratur för kursen jag ska läsa i vår. Kollar efter kurser som går i höst, tänker på vad jag egentligen vill. Ansöker om förlängd anpassning pga funktionshinder. Lägger ut gammal kurslitteratur så nån annan kan köpa den. Och en del annat. Känns bra, som ett berg att ta mig igenom, ett berg som inte är ivägen sen.

Idag har jag googlat efter bokförlag, tänkt på om jag ska skicka en diktsamling som blivit refuserad av de stora förlagen till några fler. Det är så få som vill ha såna manus av okända människor. De får för många, jag vet. Och så sitter jag här med min diktsamling och vet inte om jag ska ge upp, lägga undan den, eller om jag ska göra en bok av den själv.

Jag är värdelös på marknadsföring, det är mest det. Annars har jag inga problem att genomföra det, jag gillar layoutandet och sådär. Fast å andra sidan säljer lyrik inte så mycket i vilket fall, så kanske inte finns så mycket att förlora på det, att ge ut den själv. Lär ju inte bli några ex alls sålda om den ligger kvar i byrålådan bara.

Ja. Jag behöver nog tänka på allt möjligt just nu, hitta konturerna för vad jag behöver jobba med, så jag kan lägga upp arbetet sen. Och behöver dricka mycket te i soffan tillsammans med katten. Läsa någon roman eller titta på någon film. Låta tid gå utan att för mycket kraft går åt. Låta mig vila.

Och hjärtat gör ett litet skutt varje gång.

Jag är med i Järfälla församlings tidning, med en bön och en bild (och en bild på mig också, fast var inte den jag menade). Mitt ex damp ner på dörrmattan idag. Det känns bra. Jag gillar att bli publicerad, och dessutom har jag fått hela sista sidan. Det är ju fett.

Det är en tidning som delas ut till alla som bor i den församlingen, så bor man där är det bara att vänta. Fast har man lust att läsa den utan att flytta dit så finns den på nätet:
klicka här så kommer du till tidningen.

Ska ha med en bön åtminstone i vårens nummer av tidningen, kanske det fortsätter sen, vi får se.

Romanprojektet. Att öppna pärmen igen.

Jag låter dagen komma sakta, låter kroppen hinna med, och tankarna. Öppnar inte sociala medier det första jag gör. Låter det vara lugnt, runt mig, och i mitt huvud.

Sen sätter jag mig med pärmen i soffan. Den med romanprojektet. Jag har inte jobbat med det på drygt två år. Det var väldigt längesen jag började på det.

Jag läser, utan penna, utan anteckningar, utan att rätta, fixa, anteckna. Försöker höra historien. Se människorna. Försöker inte minnas vad jag tänkte, jag vet att det är för längesen, men försöker se det som finns där. Jag ser hålen med, vad som inte finns, kanske inte precis vad som borde finnas där, men att något borde finnas där.

Början fungerar inte så bra. Det är tunt där. Jag vet att jag inte är så bra på det, att öppna. Jag är bäst på det som handlar om att allting faller sönder. När jag kommer till den delen tänker jag att puh, det är rätt bra ändå, det här. Det är mycket jobb kvar, men det finns något där. På riktigt. Jag har inte misstagit mig, det är värt att fortsätta med detta projektet.

Jag stänger pärmen när texten är slut. Tänker på vad jag behöver göra, var jag behöver börja. Jag behöver leta upp den senaste filen i min dator, kolla om det finns något mer som inte är printat. Jag vill nog flytta berättelsen, den utspelar sig 2007 nu, det var väl då jag började på den, skrev på den, jag minns inte riktigt. Nu känns det längesen. Jag vill flytta fram den. Kanske att några namn måste ändras, så de stämmer med vad man brukar heta i den åldern i den tiden. Några kommunikationskanaler måste definitivt ändras, det är nog ingen som pratar med varandra på msn längre?

Jag måste nog hitta ett nytt typsnitt. De jag använt funkar inte för mig nu. Och kanske behöver jag hitta en ny pärm. Vet att jag har några i en låda någonstans.

Det låter som så banala saker. Men de spelar roll. Yttre ramar för arbetet. Och jag vet. Medan jag fixar dem har jag personerna i mitt huvud. Ännu lite mer måste hinna hända innan jag börjar skriva igen, innan jag är där. Ännu lite närmare berättelsen måste jag komma. Det måste finnas plats för den först. Jag måste ge förutsättningar för att arbeta. Det behövs en sån här period av långsamt återvändande. Sen har jag inga illusioner av att skrivande handlar om att vänta på inspiration och rätt tillfälle. Det är inte så. Vi måste bara vara lite försiktiga med varandra såhär i början, jag och berättelsen. Vi måste mötas först. Sen kan jag jobba.

Talböcker. (Men har jag läshinder, jag som läser så mycket?)

Jag försöker undvika att skuldbelägga mig för att jag är sjuk, för att det begränsar mig, allt sånt. Jag har jobbat så mycket på att trassla ut mig ur skammen.

För ungefär ett år sen tog jag kontakt med dem på universitetet som har ansvaret för personer med funktionsnedsättningar, de som beslutar om man ska få anpassning och sådär. Det slutade med att jag fick rätt till anpassad examination, en massa information om vad för anpassningar som finns (de flesta är inte så aktuella om man läser på distans), och så fick jag tillgång till talböcker.

Det sliter jättemycket på nacken och händerna att läsa, man märker det om man har ont. Kanske märker man det i vilket fall. Vi kom fram till att jag skulle testa iaf. Det går sådär att plugga med talböcker, det krävs en helt annan teknik (som jag inte har), och många av böckerna är inlästa med talsyntes, vilket kan göra dem svårlyssnade. Men ibland funkar det.

Mest har det ändå slutat med att jag inte läst så mycket romaner på vanligt sätt, att jag lyssnat på dem istället.

Och jag känner det så mycket som att jag fuskar, som att jag lurar till mig förmåner av livet, nåt jag inte har rätt till. För jag kan ju läsa. Ibland. Om jag är pigg nog att orka fokusera med ögonen och ändå ha kraft kvar till att ta in något innehåll, och inte har för ont i fingrarna, handlederna, nacken, ryggen. Då kan jag. Och om jag orkar betala med smärta. Det är ganska ofta ändå.

Jag tror att jag känner skuld för att jag känner det som att jag får överflöd, som att det är en lyx med alla dessa böcker, som jag har tillgång till hur jag än mår. Jag behöver inte klara att ta mig till bibblan ens, för de finns i en app i min telefon.

Jag har grubblat på det den senaste veckan. För jag har läst kriterierna, jag vet att jag uppfyller dem. Det räcker med den typen av funktionsnedsättning jag har. Det behöver inte vara konstant läshinder, och det behöver inte vara dyslexi eller synskada. Det räknas, detta också. Det är inte fusk. Jag har grubblat på vad jag egentligen tycker man ska ha rätt till om man är sjuk. Ska man ha rätt till något innehåll i livet som är liksom lyx, romaner att vila i, njuta av, tycka om? Något som inte uppfyller helt grundläggande behov, och som inte heller är arbete av något slag.

Jag vet vad jag skulle tycka om det var någon annan. Att det är klart att hen skulle ha rätt till det, om det går att hitta något som funkar och är möjligt att göra det tillgängligt, det är klart att det inte finns något egenvärde i massor av tomma timmar som bara fylls av sjukdom och ingenting, och det är klart att det finns ett stort värde i allt som känns som ljus och lättnad och inspiration.

Jag har ändå svårt att tycka att jag har rätt till det, att liksom inte skämmas för det. Jag läser så mycket ändå, borde jag inte kunna vara nöjd med en bokkonsumtion som är i nivå med andras, måste jag sluka så himla många böcker hela tiden?

Ja, jag kanske måste det, för det kanske är så mycket annat som andra kan göra som jag inte kan, och jag kanske måste få göra det, för det är det som är mitt liv, en bit av mitt liv som jag faktiskt kan ha kvar trots det sjuka. Jag måste inte bli fråntagen allt, måste inte kämpa för allt. Inte de veckorna när ingenting funkar heller. Det är ok om jag har innehåll i mitt liv då med, om det nu finns något innehåll det går att fylla det med då.

Det är faktiskt det. Jag kanske tror på det snart.

Tänker ni på typsnitt?

Nyanserna börjar återvända. Det känns så, som att det hösten gjorde var att långsamt tömma mig på färg, och när allt var svartvitt så fylldes jag lite i taget med dimma istället. Vissa färger kommer tillbaka nu. Försiktigt. Jag ska inte köra bort dem, jag vill verkligen ha dem här, vill ha alla nyanser av mig, inte bara vara en dimma av för mycket jobb.

Jag är fortfarande sjuk och dessutom helt slut i huvudet av förra veckan, så det går inte att plocka fram texterna än, går inte att jobba, jag har inte koncentrationsförmåga nog för något projekt. Så jag fixar annat. Vilar, städar. Och tänker på text mer allmänt, på en massa sätt som ändå inte gör att jag behöver klara att samla tankarna så länge.

Jag tänker ofta på typsnitt. Det finns så många som är fina. Ibland när jag läser blir jag medveten om typsnittet, hur snyggt det är. Som i boken jag läser nu, Another Day, jag tycker det är fint. Inte perfekt, men väldigt fint, tillräckligt för att få mig att stanna upp och tänka på det. (Den första och andra bilden i detta inlägget är från den boken.)


Det är bra när de skrivit ut vilket typsnitt det är, så kan jag kolla, och så vet jag att det står där, så blir det lätt att hitta det om jag skulle få för mig att vilja ha det eller så. Annars kan jag hamna i grubbel på om jag ska försöka kontakta bokförlaget och fråga. Skulle de svara? Skulle jag orka formulera mig på engelska? Hur säger man då? Är det verkligen så fint att det är värt den ansträngningen? Nja.. jo. Kanske. Såna funderingar tar fokus från läsandet. Att bara fröjdas över typsnittets snygghet behöver inte göra det, det kan höja njutningsgraden utan att störa.

När jag skulle göra min bok hade jag en del kval. Provade olika, ändrade mig, bytte, bytte tillbaka, testade ett helt annat, bytte igen. Vissa vad jättefina, men så var siffrorna inte lika snygga, skulle jag ha sidnumreringen i ett annat typsnitt då? Och andra var fina men hade någon bokstav jag inte alls tyckte om. Det finns så många. Det är inte så lätt med val. Jag lyckades bestämma mig till sist. Puh. Vet fortfarande inte om det var det bästa, men jag vet att jag tycker om det här, tycker att det är fint. Filosofia heter det.

Har du ett favorittypsnitt? Tänker du ens på typsnitt, och reagerar om du tycker att något är fint?

Gammal text. (Knäck ett ägg, försiktigt.)

Helt väntat orkar jag ingenting idag, så sysslar mest med att sova och att håglöst klicka runt på nätet. Hittade en gammal text på en av mina andra bloggar. Gillar den fortfarande,  så.. nu får den vara här också.

*

knäck ett ägg, försiktigt
så det inte går sönder. nej.
spola tillbaka, börja om:
knäck ett ägg. låt gulan
ligga mitt i handflatan,
en sol som gått vilse.
släng den i vasken, spola
med iskallt vatten tills den
alldeles säkert är borta.
vispa vitan till hårt skum.
skär potatisar, hacka lök,
tillaga hur du vill, ät
tills du är mätt. vispa
vitan ännu lite hårdare.
tillsätt salt, bygg ett
luftslott. bli inte besviken
när det faller ihop, du
visste redan att det
aldrig skulle gå.

Böcker jag vill höra om. (Flumskolan.)

Är mycket trött efter en veckas hostande och tentande, men lättad nu för att det är över.

En bra sak med den senaste veckan (förutom att allt jobbigt med den är slut nu) är att jag upptäckt podden Flumskolan. Hört talas om den förut, men inte orkat försöka mig på den. Nu har jag sträcklyssnat på en hel del avsnitt (nåt måste man ju göra när man hostar istället för att sova).

Jag tycker mer om den än jag trodde jag skulle göra. I varje avsnitt går de igenom en bok, läser citat och kommenterar, och ja, de skämtar en hel del om det, vet inte om den mest är tänkt som humorpodd eller bokpodd. Kanske att humorn inte alltid når mig, men gillar upplägget ändå. För att det är alla de här böckerna jag aldrig kommer loss att läsa själv men ändå är lite intresserad av. Mest är det politikers böcker, fast inte alltid.

Det är lagom med en sån här introduktion, som inte är helt allvarlig, men ändå går in på mycket mer än en recension gör, och på ett annat sätt. Och det är ändå rätt intressant med vad de skriver i sina självbiografier, och hur de skriver när de försöker gestalta sina idéer konstnärligt. Vem kunde ens tro att fabler fanns i vuxen och politisk tappning?