Romanprojektet. Att öppna pärmen igen.

Jag låter dagen komma sakta, låter kroppen hinna med, och tankarna. Öppnar inte sociala medier det första jag gör. Låter det vara lugnt, runt mig, och i mitt huvud.

Sen sätter jag mig med pärmen i soffan. Den med romanprojektet. Jag har inte jobbat med det på drygt två år. Det var väldigt längesen jag började på det.

Jag läser, utan penna, utan anteckningar, utan att rätta, fixa, anteckna. Försöker höra historien. Se människorna. Försöker inte minnas vad jag tänkte, jag vet att det är för längesen, men försöker se det som finns där. Jag ser hålen med, vad som inte finns, kanske inte precis vad som borde finnas där, men att något borde finnas där.

Början fungerar inte så bra. Det är tunt där. Jag vet att jag inte är så bra på det, att öppna. Jag är bäst på det som handlar om att allting faller sönder. När jag kommer till den delen tänker jag att puh, det är rätt bra ändå, det här. Det är mycket jobb kvar, men det finns något där. På riktigt. Jag har inte misstagit mig, det är värt att fortsätta med detta projektet.

Jag stänger pärmen när texten är slut. Tänker på vad jag behöver göra, var jag behöver börja. Jag behöver leta upp den senaste filen i min dator, kolla om det finns något mer som inte är printat. Jag vill nog flytta berättelsen, den utspelar sig 2007 nu, det var väl då jag började på den, skrev på den, jag minns inte riktigt. Nu känns det längesen. Jag vill flytta fram den. Kanske att några namn måste ändras, så de stämmer med vad man brukar heta i den åldern i den tiden. Några kommunikationskanaler måste definitivt ändras, det är nog ingen som pratar med varandra på msn längre?

Jag måste nog hitta ett nytt typsnitt. De jag använt funkar inte för mig nu. Och kanske behöver jag hitta en ny pärm. Vet att jag har några i en låda någonstans.

Det låter som så banala saker. Men de spelar roll. Yttre ramar för arbetet. Och jag vet. Medan jag fixar dem har jag personerna i mitt huvud. Ännu lite mer måste hinna hända innan jag börjar skriva igen, innan jag är där. Ännu lite närmare berättelsen måste jag komma. Det måste finnas plats för den först. Jag måste ge förutsättningar för att arbeta. Det behövs en sån här period av långsamt återvändande. Sen har jag inga illusioner av att skrivande handlar om att vänta på inspiration och rätt tillfälle. Det är inte så. Vi måste bara vara lite försiktiga med varandra såhär i början, jag och berättelsen. Vi måste mötas först. Sen kan jag jobba.