Längtan, drömmarna, orden som vilar i händerna. De bränns.

Skriver ut manuset till romanen. Det bränns, är helt varmt från skrivaren, där det ligger i mina händer. Och kanske det bränns på andra sätt också. Blev helt plötsligt rädd att jag ska tycka att det är helt värdelöst. Det är inte färdigt, jag vet att det inte är det. Jag vet att jag kommer hitta fel och svagheter och sånt jag inte är nöjd med. Men det är en annan sak. Det som är skrämmande är känslan av att alltihop kanske kan vara kasst. Att det kanske inte håller, den nya inriktningen, det jag skrivit nu.

Kanske inte vågar läsa förrän imorgon. Kanske får räcka med att hålla i det idag. Ibland får man lov att vara försiktig med sig i sin skörhet och i sina rädslor.


[Bild lånad från timotheories.com]

Till slut. (Åter till början.)

Kändes som en magisk gräns när jag kom till den hundrade sidan, och sen förbi den, i mitt utkast till romanen. Nu har jag tagit mig förbi den tvåhundrade. Känns jättemärkligt. Trodde inte ens det skulle bli så långt. Kanske bara 150 eller så. (Det är 202 sidor nu, jag har lite annat i början för att få översikt när jag jobbar).

Det som känns ännu mer som nåt magiskt är att jag tagit mig genom hela manuset nu, från början till slutet. Väldigt mycket är sig inte likt sen den förra versionen. Och jag tror det är nåt bra. Jag tror jag kommit framåt.

Har inte läst igenom det jag skrivit nu, bara skrivit och skrivit och inte velat tappa berättelsen och känslan för tiden och relationerna och det som händer. Så det är mycket kvar att göra. Vet att jag hade grunderna i vad som skulle hända sen det förra utkastet, och litar egentligen på att det i stort blivit en ny bra grund att jobba från. Men mycket kommer behöva ändras, fixas, justeras.

Det känns bra, det med. Det är enligt planen. Ska vila en stund, sen ska jag ge mig på att läsa igenom det jag fått ihop såhär långt.

Svindeln i att komma nånstans.

Kom av mig lite i att skriva här på bloggen. Försökte plugga jättemycket så jag inte skulle vara stressad av att ta lite tid ledigt från det. För gjorde det. Åkte till skärgården och gick kalla promenader och låg på sängen och läste mjuka romaner, och sen har jag åkt hem och haft en vecka till vila och skrivande.

Får lite svindel av att jag snart är färdig med ett utkast till romanen. Det fanns ett utkast, liksom halvfärdigt på många sätt. Men nu i vår har mycket ändrat karaktär, mycket liv har blåsts in i berättelsen, karaktärerna, mycket har ändrats.

Och det är fortfarande mycket kvar innan det är dags att visa den för någon. Det är inte så, som att den är färdig. Men kanske inte fler totala omarbetningar. Detta kanske var den sista.

Har hållit på med den så många år. Eller, det var så många år sen jag började skriva på den på allvar. Snart tio, kanske. Fast många av åren har det varit omöjligt att skriva nåt alls, och sen har det varit omöjligt att jobba med ett så stort projekt.

Kanske en del svindel i det med. Att det går nu.

Jobbar en del med romanpersonen Emmas musiksmak fortfarande. Och Seinabo Sey är fortfarande den hon tycker om som jag också tycker om. Fast börjar förstå poängen med en del av de där ikoniska männen, det är ju alltid nåt. Behöver inte göra dem till mina favoriter, oavsett vad Emma tycker om saken.