Om skrivprocesser, skrivprojekt, tänkande och läsande. Och kanske lite allmänt svammel.

27 februari 2016

Isbjörnar.

Idag är det internationella isbjörnsdagen. Det är en dag som handlar om isbjörnar, såklart, och också om klimatförändringar, eftersom isbjörnen är ett av de djur som är sårbara och drabbas hårt av klimatförändringarna.

Av ren slump (faktiskt) har jag för några dagar sen läst om Låt isbjörnarna dansa av Ulf Stark. Det är en djupt sorgsen bok, och kanske därför är jag mottaglig för humorn i den också. Tycker mycket om den, vet inte hur många gånger jag läst den. Ganska många. Kan ju vara också för att det går att läsa den på en kväll eller så. Tjockare böcker är ju jobbigare att läsa många gånger hur bra de än är, för det tar mer tid.

I vilket fall rekommenderar jag den. På boken står det att den rekommenderas från 12 år. Låter lätt som att den inte rekommenderas till vuxna, men jag rekommenderar den till alla. Kanske ännu mer till vuxna. Vuxna kan behöva komma ihåg hur det är att vara barn.

19 februari 2016

Hon måste visst ha en musiksmak, romanfiguren.

Har skrivdag. Skriver inte på min skrivmaskin alltså, det var till ett pyssligt projekt, fast den är snyggare att ha på bild än datorn är.

Försöker hitta huvudpersonens musiksmak. Fast hon själv är helt förvirrad, så det kanske inte är mitt fel att det går sådär. Idag lyssnar jag på Seinabo Sey i alla fall, och jag tror att hon (romanpersonen) nyss insåg att Sorry är typ världens bästa låt, som skulle kunna handla om henne. Och att hon nog inte ska låtsas om det, att hon måste hitta en annan låt som hon kan låtsas ha som favoritlåt.

Även ätit popcorn och köpt gympaskor idag. Effektiv dag.

Har ni några favoritlåtar av Beyonce? Skulle behöva några tips, och alla verkar älska henne just nu, så nån borde ha en favoritlåt att bjuda på?


14 februari 2016

Nån som är sugen på att läsa en diktsamling?

Har visst i stort sett bestämt mig för att ge ut den refuserade diktsamlingen själv. Jobbar lite på tankar om hur jag vill att omslaget ska se ut mest.

Fast så drabbades jag av tvivel och behov av någon annans ögon på texten. Så undrar om det finns någon som har lust att läsa manuset och komma med tankar om det? Egentligen undrar jag mest om det känns som en ok bok att ge ut, eller om jag borde tänka om.

Orkas det med tar jag gärna också emot kommentarer om ifall nåt är särskilt bra eller om nåt särskilt inte funkar, och hittas det stavfel och liknande så vill jag ju gärna veta det med. Men huvuduppdraget för den som säger sig vilja läsa är mest att komma med en kommentar om det är en bra idé att ge ut den, om det känns som att den håller för det, eller inte.

Den handlar ganska mycket om depersonalisation, så skulle vara bra att veta om den som testläser har erfarenhet av det eller inte, om det känns ok att berätta för mig. (Vill gärna ha nån läsare som inte har det också.)

Den som hjälper får såklart ett ex av boken sen när den finns, om den nu blir av. Annars kan det väl bli att få en annan bok istället.

Maila / dm:a / skicka privat meddelande eller vad det nu finns där du ser detta, om du vill läsa. Min e-post är regnlund (snabel-a) gmail.com

Tacktack.

Uppdatering: har fått testläsare så jag klarar mig nu.

(Bilder lånade från bartongalleries.com och bbc.co.uk/arts/yourpaintings/)


11 februari 2016

Alla vet att båten läcker.

Händer oväntade saker med huvudpersonen i min roman. Nu ligger hon på golvet i sin lägenhet och lyssnar på Cohen och tänker på att alla vet att båten läcker. Och så tänker hon mycket på minnet av en glass med rött strössel. Och har börjat titta på en kråka som brukar vara utanför hennes fönster.

Allt som verkade gå så bra. Varför ligger hon där nu, med Cohen och allt?

Själv har jag låtit mitt psyke få godiset "du behöver inte göra nån översättning från hebreiska idag" två dagar i rad, måste nog bli sockeravvänjning och pluggplikt imorgon. Idag får det vara roman. Och på lördag. Kanske går att klara att bita i det sura äpplet imorgon då.

(Bild lånad från ekenasbatklubb.se)

9 februari 2016

Trötthet och troll.

Går och väntar på ett besked, det tär lite på mig. Handlar inte om böcker eller skrivande, är nåt annat. Finns sånt i livet med. Och är rätt trött av andra orsaker också. Så hade ingen lust alls att plugga idag, fast jag måste.

Körde ett sånt där rätt vanligt trick, plugga en halvtimme, få sitta i soffan med roman och te och vara trött i en kvart. Ställa klockan för sofftiden, för annars håller jag ju inte den. (Behövs av nån anledning ingen ställd klocka för pluggtiden.)

Läste om en bok på facebook för ett tag sen, författaren hade skrivit om den och någon hade delat texten. Idag har jag läst den (och några andra dagar med, kom visst av mig i nån av de andra böckerna jag var mitt i): Vild av Boel Werner.

Den handlar om en tjej som går på högstadiet och det är rätt vanligt, med de coola i klassen som bestämmer vem som duger att vara med och vem som ska vara utanför och sånt där. Fast så växer det ut en svans på huvudpersonen. Och det är chockartat och skamfyllt och.. en massa saker. Visar sig efter rätt mycket tid att hon visst är ett skogsrå, utan att ha vetat det själv.

Tyckte om den, för att den skildrar det där med högstadievardag och -relationer bra, och tycker om den också för att jag tycker om att tänka på hur det är att uppleva världen annorlunda, med skarpare sinnen, som ett djur nästan. Och så gillar jag sagotemat, hur det vävs ihop med det vardagliga. Och alltihop handlar kanske egentligen om pubertet, att ändras och försöka hitta sig själv och hur jobbigt det är. Och rätt tufft med, liksom att hitta sin egen styrka.

Påminner mig lite om Mårten Melins Som trolleri, där det också dyker upp ett troll mitt i en tonårsvardag (fast där är det killen huvudpersonen är förälskad i som är ett troll). Och påminner mig lite om Hunden av Kerstin Ekman, som är en mycket speciell bok eftersom den är skildrad från en hund(valp)s perspektiv, hur den upplever världen, med sina sinnen som är skärpta på ett annat sätt än en människas.

Fast den är inte som nån av dem, den är sin egen. Alla tre är bra, dock.

5 februari 2016

Huvudvärk, choklad och roman.

Idag har jag haft huvudvärk, ätit choklad och skrivit roman. Utan romanskrivandet skulle det ha blivit en mycket sämre dag.

Tycker det är svårt med livspusslandet. Men denna veckan har jag två hela dagar till att bara skriva. Känns som många dagar sen sist, för inte skrivit på romanen sen onsdagen i förra veckan, och jag måste liksom ta mig in i den igen, jag är inte kvar i världen, minns inte precis var jag var, vad som skulle hända. Samtidigt är det skönt att ha så mycket sammanhängande tid. Är dålig på att hoppa mellan saker, blir trött i huvudet av det. Så kanske gör såhär ändå. Eller, jag får se. Får ta en vecka i taget.

Just nu är det ljus att få skriva, att något händer. Huvudpersonen börjar få ordning på sin värld, sin lägenhet, fått upp gardiner till och med, och hon börjar lära känna andra personer lite försiktigt. Det känns bra, som att vi på nåt sätt är i fas med varandra. Hon är ny i sitt sammanhang, jag är ny i att vara tillbaka i boken och hennes värld, och tillsammans går vi vidare, in i något som jag kanske har bättre ett hum om än vad hon har. Vi är ändå tillsammans i det. Det känns så. Som att vi behöver varandra, och på något sätt är det väl sant.

Mina tulpaner ville visst inte slå ut. De torkar nu, utan att ha sträckt ut sig riktigt. Jag tycker det är fint på nåt sätt. Kanske matchar min känsla av mig själv i världen just nu, fast hoppas väl på mer plats att sträcka ut mig på innan jag ska dö. Och hoppas väl slippa hamna i en soppåse när jag vissnat alldeles.


Läser just nu: 
→ Nick and Norah's Infinite Playlist av David Levithan och Rachel Cohn. (Fartfylld ungdomsbok som utspelar sig en natt i New York. Del av min "jag-måste-läsa-om-allt-av-Levithan-fas.)(Extremt trevligt matt ytskikt på den här boken.)

→ Charmen med tarmen av Giulia Enders. (Man skulle kunna läsa den bara för att figuren på omslaget är så väldigt söt, fast det är en mycket bra och mycket intressant populärvetenskaplig bok om tarmen också.)

Anteckningar efter en frontalkrock med Gud av Maria Küchen. (Talbok.) (Så himla skönt med tankar om mötet med Gud som inte bara är lyckliga och rosaskimrande eller självklart enkla.)


4 februari 2016

Tulpaner och att ge bort arbete gratis.

Bestämde att jag fick köpa tulpaner när jag fick reda på att jag klarat hebreiskatentan. Fick besked om den andra kursen idag med, hela förra terminen är klarad. Puh, den var för tung, men den är över. Och med tulpaner och mumin-paket med näsdukar så känns det nästan som vår, i alla fall mer än när det var värmeljus och hushållspapper och sladdar och böcker och papper och några tekoppar och.. lite annat på bordet.

Grubblar på det här med att ge bort texter gratis eller mycket billigt. Läste den här texten om ett rimligt pris på handstickade vantar för ett tag sen (rimligt pris: ca 20 000 kr/par) och har tänkt på det sen. Har inga problem med att sälja virkade saker billigt, kanske för att det bara är en hobby, och för att jag vet att det är som välgörenhet, jag gör mig ingen illusion av att jag får en skälig lön, det är mer som att jag låter folk betala lite för att jag ska kunna få göra dem glada och ge dem vad de önskar, och så får jag lite pengar till garn till egna projekt som bonus. Förstår dem som hellre ger bort gratis än säljer till underpris, det är ett sätt att behålla respekten för värdet av sitt eget arbete, men jag skulle helt enkelt inte ha råd med det.

Med texter är det en annan sak, för mig. För att jag tar mitt skrivande mer på allvar. Och är kluven till att ge bort. Alltså jag menar inte bloggtexter eller så, det finns en sån väldig mängd texter som med självklarhet är gratis nuförtiden, jag menar att ge bort eller sälja mycket billigt för att trycka i något sammanhang. Det finns så många som vill bli publicerade så det är nog inte svårt att hitta gratis texter för dem som vill. Men det betyder inte att jag vill eller måste ge bort mina. Det betyder inte att jag måste vara glad för att jag får vara med (fast jag brukar vara det, vilket ju komplicerar det hela mer).

Samtidigt är publicerade texter bra reklam, jag är inte kändis, jag har ingen budget för att göra reklamkampanjer. Att bli läst är ett sätt att bli hittad, få människors intresse. Vilket såklart underlättar att få något sålt. Noll kronor för reklam är ju rätt billigt, om man ser det från det hållet.

Ja, jag kan inte riktigt bestämma mig för någon konsekvent hållning, så jag gör lite olika och lite som jag känner för i stunden. Och är väl medveten om att det för de flesta är en hopplös utopi att få ihop en rimlig timlön för sitt skrivande, eller att kunna leva på det. Även om man blir utgiven av ett seriöst förlag och så.

Hur tänker ni om det? Om ni skriver: hur gör ni?

Själv skickade jag iväg några texter nu för en stund sen, för att Argument söker dikter till boken Kyrkoårets gudstjänster. De var väldigt gamla. Kanske är det min kompromiss just nu, att jag mest ger bort texter (eller erbjuder gratis, det är ju inte alltid nån vill ha dem) som bara blivit liggande, som inte har något sammanhang och som jag inte tänkt mig att göra något med, men som jag tycker är lite synd om de bara ska stanna där. Inte i byrålådan, för där har jag inte mina texter, utan i den där mappen i datorn, med sånt jag skrivit och ändå tycker om, fast som liksom är hemlöst.

2 februari 2016

Framsteg.

Äntligen lärt mig hur man ska göra för att byta lapp/dyl som man har på ryggen på såna där ganska vanliga pärmar. Utan att peta och bli knäpp på det och råka skrynkla ihop och råka få det mer snett än man vill. Det tog väl bara 20 år. Eller kanske 25.

(Om någon undrar: man knäpper upp ringmekanismen, sen böjer man pärmen bakåt, så blir det luft mellan själva ryggen och den där plastfickan, och helt plötsligt jättelätt att byta. Fast man får ju akta så att man inte tappar ut alla papperna.)

Kör en ny strategi med arbetet denna veckan och ser om det funkar bättre, blev trött av att försöka hoppa hit och dit med uppmärksamheten förra veckan, så nu har jag några pluggdagar, och sen får jag skriva. Det är motiverande, vill bli färdig med pluggandet för veckan så jag kan få skriva sen. Hittade förresten lösningar så jag kan arbeta med hebreiskan på datorn. Det funkar helt ok, mycket bättre än att göra det för hand. Fortfarande problematiskt att det blir så många datortimmar i veckan dock.

Välorganiserad arbetsplats (det är faktiskt tomt på den delen av tangentbordet man skriver på):

(Jag har datorskärmen på en hög med böcker, det är delar av ett gammalt uppslagsverk, det tycker jag är bra + trevligt.) (Och rollermouse is the shit, brukar gå att hitta på tradera.) (Fast gissar att de håller längre och funkar bättre om man köper nya, denna vägrade att göra nåt annat än att dubbelklicka med vänsterknappen, så nu har jag spegelvänt det så man högerklickar till vänster. Går faktiskt rätt lätt att vänja sig vid bakvänt.)

1 februari 2016

Att mötas och att försonas med smärtan.

/.../ nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.

/Karin Boye,
via Linda Olssons bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag läste Josefine Sundströms Boel och Oscar. Den är fin. Handlar om två människor som oväntat möts och utvecklar någon form av vänskap. Som hjälper varandra med det som gör ont, och som söker sätt att nå försoning, även om det inte är enkelt eller självklart, hur det ska se ut, eller ens att det skulle vara möjligt.

När jag läst den tänkte jag på hurpass få berättelser det trots allt finns. Och så tänkte jag att mästaren i att berätta just denna, som handlar om människor som oväntat möts, och där deras smärta kan rymmas hos den andra, och då på ett annat sätt också får plats hos personen själv, det är Linda Olsson.

Så fick jag lust att läsa hennes böcker igen. Och så gjorde jag det. I alla fall två av dem; Det goda inom dig och Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Jag har läst dem förut, minns just de två som mina favoriter av dem hon skrivit.

Först läste jag Det goda inom dig. Jag kommer ihåg så lite av innehållet i böcker, minns mest känsla, ton, nåt annat än själva storyn. Fast ibland är det som med denna, så jag minns nästan allt när jag väl börjar läsa. Och den är så smärtsam. Det är lager på lager av smärta som är så intensiv. Ändå finns det varma där, hoppet om något annat, att försonas med historien och sig själv.

Nu har jag läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger också. Den är lugnare, gör inte lika ont. Det är svåra händelser, stor smärta, men ändå inte på samma sätt. Kanske att den mer hör hemma i dåtiden trots allt, smärtan, även om den kommer till ytan i bokens nu.

"Och nu när jag lyssnar på mina egna ord inser jag att de berättar en annan historia än den som jag har burit inom mig i alla dessa år." Den gamla kvinnan blundade. "Jag tror att om vi kan hitta orden och om vi kan hitta någon människa att berätta dem för, då kanske vi kan se saker och ting på ett annorlunda sätt. Men jag hade inga ord och jag hade ingen människa."
/Linda Olsson, ur Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag tänker på dessa tre böckerna. Att det är konstigt att jag tänkte att Sundströms var lik Olssons böcker, fast på ett sätt är den det. Den är ljusare, luftigare, lättare, det finns smärta där, men det går att lösa upp knutarna. Skulle jag ha målat boken skulle det vara pastellfärger.

I Olssons böcker är det mer mättade färger. Ett annat djup, en annan smärta, men också en annan tyngd i det andra, det som inte gör ont. Färgerna är liksom mer mättade, mörkare, men inte bara mörkare. De är av ett annat slag.

Och kanske är berättelsen samma, i stora drag. Samtidigt är ju varje berättelse sin egen. Och olika färger kan vara viktiga i olika perioder. Det är inte alltid det med mest tyngd är det som är rätt för en. Ibland behövs något mer luftigt, ljusare. Att smärtan inte är så bottenlös, att sveken inte är lika omöjliga, även om de kan kännas så för personen. Jag tyckte om Sundströms bok. Det är taskigt att sätta den vid sidan av Olssons böcker, för jag kände när jag läste om Nu vill jag sjunga dig milda sånger att den är en av mina favoritböcker. Att det är omöjligt att tänka på den på något annat sätt. Och Det goda inom dig kommer inte långt efter. Sundströms är också bra, men inte så. Inte som en bok jag vill hålla nära hjärtat och inte glömma att läsa om med jämna mellanrum. Det var en fin läsning, hon har ett språk jag tycker om, ett sätt att berätta som fungerar för mig. Det kan väl vara gott nog, faktiskt. Alla kan inte vara mästare, alla kan inte vara de som hittar orden som rör mig mest, starkast, påverkar mig på allvar.