I väntan på verkligheten.

Mina fönster har snöat igen, det känns som att min lägenhet blir en grotta då. Det gör inget. I köket kan jag se ut.

Det är en sån där dag när inga övningar och inga bilder spelar roll, inga inre halsdukar, ingenting. En dag att bara vänta ut, tills saker är bättre igen. Tills det går att orka tänka igen, röra mig, göra något annat än att bara ta mig igenom tiden.

Jag har saknat min roman-huvudperson, de senaste veckorna har jag känt det. Som en vän man inte träffat på flera år och som man bestämt träff med. Jag tänker på henne, på det. Men orkar inte föreställa mig henne särskilt tydligt. Inget har konturer idag, det är nog lika bra. Det känns ändå som ett ljus, att veta att vi snart ska dela tid igen.

Inte idag. Idag är allt overkligt och trött, det är smärta och dimma, och det är lika bra. Alla konturer som skulle vara möjliga skulle ge en bild av omöjlighet. Det finns ingen mening med dem. Jag orkar inte försöka tvinga mig att vara nära mig såna dagar, förmodligen skulle jag ändå inte orka. Jag har försonats med att vissa dagar, vissa tillstånd, vissa sorters trötthet, smärta, överbelastningsreaktioner, är det inte lönt att göra något med. Bara vänta på dem, eller vänta på något annat, när det är lönt igen, lönt för att det är möjligt då. När det inte är såhär. Så jag väntar, och gör det som är minst smärtsamt under tiden. Så lite ambitioner som möjligt, så lite tvång som möjligt, så lite av allting som möjligt. Vila och mjukhet på de sätt som går. Men mer konkret. Som ett täcke, en kudde, en katt.

Tekopparna i mitt skåp börjar ta slut. På diskbänken växer travarna sig högre. Det är ok. Det är inte lönt att bråka med något idag, inte lönt att kämpa. Bara vänta. Imorgon ska jag skriva tenta i hebreiska. Och kanske diska. Det kommer bli mer tid att vänta ut sen, mer omöjlighet att låta gå.

Sen när den gått ska jag få skriva, då ska jag rusa i armarna på min roman-huvudperson och säga hur mycket jag saknat henne. Eller nej, det ska jag inte, hon är inte den typen som slänger sig i armarna på någon. Jag ska ställa mig bara en liten bit ifrån henne och säga hej. Och hon ska vara motsträvig för att hon inte fått finnas på så länge, men vi ska lyckas mötas ändå, efter ett tag. Och sen ska vi få ordning på det här. Texten, livet, våren. Snön smälter nog bort från fönstren så man kan se bättre. Kanske stjärnan får hänga kvar ett tag, vi kan nog behöva hjälp för att veta vart vi ska gå.