Att bädda in sig i mjukhet och värme.

Jag har en visualisering jag gör ibland. Mer sällan nu, för några år sen var jag mer sängliggande och då var den mer viktig. Jag tar värme som jag fått av någon genom snälla ord eller att de visade att de brydde sig om mig eller bara att jag fick en varm känsla av dem. Ibland är det från en särskild person och något särskilt som hänt, ibland är det många små saker från olika ställen. I alla fall formar jag det som en halsduk i min inre bild. Låter jättekonstigt att ta snälla ord och göra dem till en halsduk, fast det är mer att ta värme och ge den en konkret form. Av mjukaste garn, är den, halsduken. Kliar inte alls. Och så virar jag in mig i den, varv efter varv, den är hur lång som helst. Och till slut är jag helt innesluten i det varma och mjuka. Det är tryggt, vilsamt. Och ok, jag fattar att man kan få panik av sånt som att känna sig invirad och känna sig fastlåst av det och sådär. Fast det är min bild, i mitt huvud. Den behöver inte passa nån annan. Och om den inte passar mig så gör jag en annan bild. Men just nu passar den. Och ganska ofta. Vill vara invirad i det mjuka, mjuka som är så mycket och långt så det nästan aldrig tar slut. 

Vad det har med skrivande att göra? Allt, inget. Har skrivit på min tenta idag. Det går ok. Men det gör så ont. Alla kanter av mig känns hårda och värkiga. Alla ställen där jag sitter ihop, där skarvarna är. Muskelfästen, senfästen, ben som möts i leder. Det är det jobbigaste med att skriva, att känna mig som en löst sammansatt sprattelgubbe med rost eller grus eller jag vet inte vad i kanterna. Jag behöver det mjuka då. Något att vila i. Det varma att vira in mig i. Bokstavligen och mentalt. Framförallt när jag måste tvinga mig till att göra det jag inte orkar så behöver jag de snälla bilderna i huvudet. Snälla tankar till mig själv. Att minnas värmen. Att inte falla tillbaka in i att slå på mig själv, ge mig mentala örfilar för att jag ska prestera. Inte vara taskig mot mig. Det räcker med att jag gör så det gör ont, så jag blir trött och yr och slutar funka. Det räcker med att finnas i världen fast den inte helt är byggd för att såna som jag ska få plats. I alla fall är inte så många regler det, gjorda som att såna som jag existerar. Det är så svårt att få lov att göra lagom mycket. Det räcker så, det är tungt nog, utan att jag är taskig mot mig. Jag vill ge mig det mjuka som kompensation för att världen är så hård. Och jag skapar min halsduk av sånt jag fått av andra, och då kommer jag ihåg också att världen inte bara är hård. Och så behöver jag inte hamna i krig med verkligheten. Det tar så mycket kraft att göra det. Jag orkar inte. Jag ska ju skriva färdigt min tenta.