Att mötas och att försonas med smärtan.

/.../ nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.

/Karin Boye,
via Linda Olssons bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag läste Josefine Sundströms Boel och Oscar. Den är fin. Handlar om två människor som oväntat möts och utvecklar någon form av vänskap. Som hjälper varandra med det som gör ont, och som söker sätt att nå försoning, även om det inte är enkelt eller självklart, hur det ska se ut, eller ens att det skulle vara möjligt.

När jag läst den tänkte jag på hurpass få berättelser det trots allt finns. Och så tänkte jag att mästaren i att berätta just denna, som handlar om människor som oväntat möts, och där deras smärta kan rymmas hos den andra, och då på ett annat sätt också får plats hos personen själv, det är Linda Olsson.

Så fick jag lust att läsa hennes böcker igen. Och så gjorde jag det. I alla fall två av dem; Det goda inom dig och Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Jag har läst dem förut, minns just de två som mina favoriter av dem hon skrivit.

Först läste jag Det goda inom dig. Jag kommer ihåg så lite av innehållet i böcker, minns mest känsla, ton, nåt annat än själva storyn. Fast ibland är det som med denna, så jag minns nästan allt när jag väl börjar läsa. Och den är så smärtsam. Det är lager på lager av smärta som är så intensiv. Ändå finns det varma där, hoppet om något annat, att försonas med historien och sig själv.

Nu har jag läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger också. Den är lugnare, gör inte lika ont. Det är svåra händelser, stor smärta, men ändå inte på samma sätt. Kanske att den mer hör hemma i dåtiden trots allt, smärtan, även om den kommer till ytan i bokens nu.

"Och nu när jag lyssnar på mina egna ord inser jag att de berättar en annan historia än den som jag har burit inom mig i alla dessa år." Den gamla kvinnan blundade. "Jag tror att om vi kan hitta orden och om vi kan hitta någon människa att berätta dem för, då kanske vi kan se saker och ting på ett annorlunda sätt. Men jag hade inga ord och jag hade ingen människa."
/Linda Olsson, ur Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag tänker på dessa tre böckerna. Att det är konstigt att jag tänkte att Sundströms var lik Olssons böcker, fast på ett sätt är den det. Den är ljusare, luftigare, lättare, det finns smärta där, men det går att lösa upp knutarna. Skulle jag ha målat boken skulle det vara pastellfärger.

I Olssons böcker är det mer mättade färger. Ett annat djup, en annan smärta, men också en annan tyngd i det andra, det som inte gör ont. Färgerna är liksom mer mättade, mörkare, men inte bara mörkare. De är av ett annat slag.

Och kanske är berättelsen samma, i stora drag. Samtidigt är ju varje berättelse sin egen. Och olika färger kan vara viktiga i olika perioder. Det är inte alltid det med mest tyngd är det som är rätt för en. Ibland behövs något mer luftigt, ljusare. Att smärtan inte är så bottenlös, att sveken inte är lika omöjliga, även om de kan kännas så för personen. Jag tyckte om Sundströms bok. Det är taskigt att sätta den vid sidan av Olssons böcker, för jag kände när jag läste om Nu vill jag sjunga dig milda sånger att den är en av mina favoritböcker. Att det är omöjligt att tänka på den på något annat sätt. Och Det goda inom dig kommer inte långt efter. Sundströms är också bra, men inte så. Inte som en bok jag vill hålla nära hjärtat och inte glömma att läsa om med jämna mellanrum. Det var en fin läsning, hon har ett språk jag tycker om, ett sätt att berätta som fungerar för mig. Det kan väl vara gott nog, faktiskt. Alla kan inte vara mästare, alla kan inte vara de som hittar orden som rör mig mest, starkast, påverkar mig på allvar.