Jag minns att jag sprang av Ron McLarty.

Jag förlikade mig med att mina Levithan-böcker inte skulle komma på några dagar och gick och tittade i min bokhylla. Nåt måste jag väl ha som verkar ok att läsa? Och inte är för tungt fysiskt? Ville egentligen inte ta steget bort från Levithans språk och berättande, men jag orkar inte kolla på tv just nu, och orkar inte så väldigt mycket annat heller, och nåt behöver jag göra. Så jag hittade mig en bok.

Spoilervarning på resten här.

Jag minns att jag tyckte om den, när jag köpt den och läste den. Jag minns inte när det var, men den har gett mig en bra känsla när jag sett den i hyllan. Jag minns ofta så, en känsla och något av rytmen och melodin i språket. Inte så mycket vad de handlar om.

Att läsa om denna boken blev ett grubblande på vad det egentligen var jag tyckt om. Det blev liksom det som var det intressanta. För jag tycker inte den är särskilt bra när jag läser den nu. Det bästa jag kan samla ihop som skulle kunna göra att jag gillade den var att det handlar om att inte längre fly, att låta minnen och tankar komma ifatt. Det är en bok där försoning är ett huvuddrag, och där sorg och smärta får plats. Och kanske att naturen kan spela roll, han färdas trots allt på cykel genom storslagna landskap. Och språket är helt ok.

Fast.. naturskildringarna är ingen hit, de kunde göras så mycket bättre, och trots att minnena och tankarna får plats så djupnar inte någon av karaktärerna riktigt. Istället händer det gång på gång osannolika saker, spektakulära. Och det kan ha sin poäng, men... jag vet inte. Det funkar inte för mig. Ok om han måste bli påkörd och skjuten och ok om några karaktärer bär på oväntade och hemska saker. Men måste han bli påkörd av någon som är döende i aids, måste han vara nära att bli dödad när han letar upp den som räddade honom när han var skadad i Vietnam, och måste han förresten ha blivit träffad av så väldigt många skott när han var i Vietnam? Och måste flickan som han växte upp med och som älskar honom fortfarande ha råkat ut för en hemsk olycka och måste det som skapade avstånd vara att hon hamnade i rullstol och att det blev komplicerat att handskas med, och.. kan inte något bara vara lite mer lagom? Jag orkar inte riktigt med att allt ska kompenseras med det spektakulära, jag blir bara trött.

Och en del andra inslag är ännu mer tröttsamma, som att väldigt få kvinnor beskrivs utan att också deras bröst beskrivs och när en psykiskt sjuk syster går i terapi hos en läkare som verkar bra, så är det klart att hon lurar i läkaren falska berättelser om övergrepp.

Dessutom är vissa saker inte så trovärdiga. Om han varit storrökare och druckit lite för mycket varje dag i drygt 20 år, då borde han väl få lite abstinens av att sluta abrupt? Ok att han faktiskt får träningsvärk av att börja cykla, men cykling och bananer räcker nog inte för att avvärja abstinens?

Nej, jag tror inte på den, berättelsen. Jag hade inte tagit mig igenom hela om det inte var för att jag blev så nyfiken på vad jag kan ha tyckt om med den. Nyfiken på vem jag var, på nåt sätt. Jag vet inte riktigt, den gav mig inte några bra ledtrådar till det heller. Kanske att jag ville bort, bara. Det skulle kunna vara förklaring nog. Och omslaget är fint, jag kan förstå varför jag köpte den, bara inte varför jag tyckte om att läsa den.