Ibland bara måste man.

Är kvar bland David Levithan-böckerna. De senaste dagarna har jag läst Ibland bara måste man (Boy meets boy).

Det är en av mina absoluta favoritböcker. Tänkte på varför när jag läste om den nu. Kanske för att det var första boken jag läste av honom, och för att jag är svag för layouten på omslaget. Kanske för att den målar upp en annan värld, liksom ett reservat där det är helt ok att vara hbtq. Inte att alla är det, men det är verkligen normalt där, i huvudpersonens stad och värld.

Om jag tänker rationellt är detta inte den bok han skrivit jag tycker är bäst. Det är lite för stort fokus på en komma ut-berättelse (även om det inte är huvudpersonens), och jag tycker det är lite tröttsamt att det verkar som att det nästan alltid måste vara ett huvudtema om nån i en bok inte är hetero. Och den där hbtq-världen som är ett alternativ till den heteronormativa består huvudsakligen av bögar och några dragqueens, även om det finns en och annan flata i marginalerna, och det är väl lite för mycket av gayvärldens norm för att jag ska känna mig helt hemma. Och.. andra av hans böcker är coolare och rappare och mer speciella. Fler kloka repliker, mer anledning till eftertanke, djupare personskildringar. Egentligen talar rätt mycket emot att ha den som favorit.

Och den är det, för kanske att man väljer favoriter med hjärtat mer än med hjärnan. Och den var dörren in till hans författarskap. Och kanske spelar den roll för att den är en del av en berättelse om nåt i mitt liv. Det kan vara därför den nog alltid kommer vara lite glittrande i mitt inre. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att jag tycker mycket om den, och att det är synd att varken biblioteket eller bokhandeln verkar prioritera att leverera nån fler Levithan-böcker till mig snabbt. För jag skulle behöva dem. Jag vill inte byta spår nu, jag vill stanna här.

Och ja, den där berättelsen som har med mitt liv att göra. Kanske jag berättar den en dag. Inte idag. För att det känns konstigt att anförtro mig i bloggen när den inte har nån läsare, liksom ödsligt att berätta nåt som betyder nåt för mig då. Och kanske också för att det är en berättelse som inte är slut än, det kanske händer mer i den. Jag vet inte än. Idag är inte rätt dag att berätta i alla fall. Kanske en annan dag. Eller så får den vara i mitt hjärta bara, det är ändå en rätt bra plats för en berättelse att bo, nästan lika bra som en blogg.